Jag saknar faktiskt ungdomens naiva kärlek. Kille träffar tjej. Kille blir kär i tjej och tjej blir kär i kille. Upp över huvudet dödsförälskade så att inget annat i världen betyder nåt. Kille eller tjej dumpar den andre och man sugs in i kolsvartet.

När man blir äldre skall allting stötas och blötas, man skall väga och mäta, kolla in jobb, utbildning och bäckenbenets bredd. Kolla in familjen, vänner och eventuella ungar. Sen skall man leta fel. Leta fel i alla nämnda kategorier för att komma fram till att man kanske gillar personen och att man eventuellt någon gång i framtiden (när man är helt säker på att motparten gillaar en tillbaka) älskar personen. Eventuellt alltså.

Jag vet inte om det är för att man är äldre och mer rädd om tiden eller om man är rädd för kolsvartet. Eller för att man tror sig ha fattat att det inte är personen man blir tillsammans med utan konceptet.

Det var i alla fall mycket trevligare förr. Med svart och med vitt.