Det är aldrig för sent att ge upp. Jag kapitulerar. Jag frångår min hittills benhårda (och barnsliga) regel att det minsann inte länkas till någon som inte länkar till mig. Bateman (som jag kallar honom) länkas nu i marginalen.

Jag älskar den här figuren som är skapad i Brett Easton Ellis Patrick Bateman-anda. Det kittlande i att det under den fina fasaden gömmer sig en komplett galning. I Bretts fall en massmördare. Det tomma ytliga som blir och är det viktiga, det som betyder nåt. Mal ner resten. Såga dom i stycken eller förnedra dom. Typ. Läs så förstår ni.

Att Mona Sahlin blir partiledare för S kan inte ses som något annat än Moderaternas största framgång sedan krita-tiden. Först och främst (och naturligtvis fjamsigt konstaterande) så är Mona ett urlöjligt namn. Att hon med det löjliga namnet dessutom talar till alla som om de vore femåringar som inte klarar av att knyta sina egna skor gör ju inte att man tycker bättre om henne. Bortsett från de här epatraktoråkande verkstadsarbetarna som gillar "Bajen bärs och rakade brudar" trots att de bara fått uppleva de två förstnämnda. De gillar Mona såklart. För att hon talar till dom på deras bajen-bärs-och-rakade-brudar-nivå.

Grattis världen. Mona kommer att, som Borat säger, göra great success.