Ungefär en gång vart femte år blir jag illjävligt sarkastisk, nedlåtande, irriterande och jobbig när jag är ute. Lägg därtill ihärdig och envis. Vanligtvis letar jag då upp ett lämpligt offer och trakasserar honom (det är som regel en honom) för det jag tycker han är löjlig för. Gången innan vakterna på X som fick mig gripna av polisen var det en stackare på Skeppet i Visby jag tyckte hade en löjlig frisyr och detta var jag tvungen att reda ut, upprepa, tjata, ifrågasätta och håna honom för en hel kväll. Jag borde fått stryk den kvällen. Jag har ännu aldrig fått eller gett stryk. det är en grej jag är glad över.

Vakterna på X från i fredags ville nog väldigt gärna ge mig stryk. Jag är glad att de inte gjorde det. Men någonstans i mina sarkasmer (för jag uttrycker mig alltid väldigt vänligt) förefaller jag väl harmlös.

Det känns som jag lever för kickarna här i livet just nu. Jag är trots det ingen kicksökare. Men de små grejerna. Att ta den där cigaretten trots att jag inte röker och få en nikokick så det susar i huvet. Fyllan på helgen. Att satsa mer än jag egentligen vill på Black Jack. Att få ligga med någon. Att klara nåt svårt på jobbet. Att hitta en väg hem från jobbet som är mer effektiv än den jag annars går. Att bli uppskattad av någon jag gillar. Att få beröm jag inte väntat mig. Att få ge någon orgasm. Att ge komplimanger eller uppskattning till någon som ärligt uppskattar det.

Att bli gripen av polisen ger mig ingen kick. Jag är de löjliga kickernas man.

Jag vill varken hoppa varken fallskärm eller bungyjump. Jag vill inte göra farliga saker över huvud taget. Såna kickar är jag inte ute efter.

Egentligen vill jaag bara bli kär.