Man märker att man blivit skadad av detta när man drömmer att någon berättar för en att farsan satt i fängelse när man var liten. Det var tydligen någon knarkhistoria sedan förr, sen hade myndigheterna kommit och sytt in honom retroaktivt. Varför de väntat med att sy in honom framgick inte, men man fick tydligen göra så. Aha, tänkte jag, det är därför man inte har några minnen av honom från de första fem-sex åren. Att jag typ inte har några minnen alls från den tiden kändes inte relevant.

Mitt vuxna jag tänkte helt kallt. Det där måste jag skriva om i bloggen i morgon. Komihåg, komihåg komihåg.

Jag vaknade förstås och var lite besviken över att det inte var sant. Vad skulle jag nu skriva om? Det är då man märker att man blivit skadad.

Hon frågade idag om jag ångrade att det hänt. Nej sa jag. Jag gör verkligen inte det. Det här kommer bli ett knepigt läge. Kommer jag gå vinnande ur det hela? Nej. Oavsett vad som händer känns det som. Eller så blir allt bara jävligt bra. Eller... så... nej... jag vet inte... Jag har dock redan för länge sedan konstaterat att jag är rätt hyfsad på att krångla till det för mig. Med det i åtanke är läget ändå rätt OK, som Henke skulle sagt.