Jag lider av en personlighetsklyvning. Lite som hagamannen fast ofarlig. Nja, den liknelsen låg inte riktigt i tiden kände jag. Men jag skall förklara vad jag menar.

Jag har spenderat förra veckan i Prag. Underbara Prag som jag var bosatt i för sju år sedan. Utan teve eller tidningar jag förstod språket i lyckades jag lära känna Prag bättre än jag känner någon annan stad. Prag är min enda kvarvarande förälskelse (om man räknar bort alla oräkneliga tjejer jag förälskar mig varje dag på tunnelbanan). Jag älskar tjeckerna som är som oss fast utan vår skrytiga jag-är-coolast-i-världen-attityd.

Jag älskar att sitta och snacka med mina vänner som bor där nere. Både tjecker och americanos.

Och det är här personlighetsklyvningen kommer fram. jag tycker jag är en långt mycket trevligare, öppnare, ärligare och snackigare person på engelska än på svenska. På svenska är jag ganska blyg, är rädd för snygga tjejer och kan nedvärdera mig själv på ett helt annat sätt än den engelska varianten av mig själv. Besynnerligt är vad det är.

Jag vet inte, men någonstans i mig bara väntar jag på att få vara den där för jämnan. Skall bara hitta tillfället och landet för min framtida samtid.

Är inte tillfället nu då? Singel och allt. Nä, jag måste få sparken från jobbet först. Vill sig livet riktigt gött så händer det rätt snabbt eftersom det skall sägas upp folk här och jag är synnerligan nyanställd. Tyvärr verkar det dock inte som jag kommer omfattas av detta och då står liksom karriären för dörren till min framtid.

Saknar jag min fd flickvän då? jag vet inte. Jag saknar i alla fall att ha någon som är viktigare än mig själv i mitt liv.