Thåströms Karenina

Det är nånting du lämnat kvar
En doft av alkohol och sav
Och nåt du aldrig får tillbaks
För på mitt golv bland skärvor o glas
Finns en bit av ditt hjärta kvar

Jag mår så jävla bra. Samtidigt mår en del av mig sämre än någonsin förut. Igår förklarade jag för "flickvännen" att jag flyttar till Stockholm på lördag. På obestämd framtid. Jag flyttar tills hon har funderat över vad som är viktigt i hennes liv. Om jag finns med på listan över viktiga saker.

Efter en tid av iskyla och känslor av att vara bortstött och efter att ha blivit bortprioriterad av mitt hjärtas tjej känns det väldigt skönt att jag tog det här beslutet. Samtidigt som hjärtat värker. Men på sikt är det inget alternativ att befinna sig i något slags mellanläge där hon säger att hon vill ha mig kvar men behöver tid för att hitta tillbaka.

När jag berättat grät hon mot mitt bröst till halv tre inatt. Vi var nästan så där nära och kära som vi var för snart fyra år sedan. Det var osannolikt skönt att känna närheten som jag saknat så den senaste tiden. Känna mig omtyckt. Känna tillhörighet.

Jag vet inte om det blir vi igen. Jag måste börja intala mig själv att om det inte blir så så var det lika bra att detta hände nu och inte om två veckor eller om tio år.