Jahaja. Två nätter på egen hand. Vi har ju naturligtvis varit på varsitt håll tidigare, men känslan är helt annorlunda nu.

Jag tyckte ju att det var en väldigt bra idé detta. Just nu känns det inte som att det var en särdeles fin idé. Känns som jag stålsätter mig varje sekund för att stoppa mig själv att ringa eller höra av mig. Helst av allt vill jag riva hjärtat ur kroppen för att få veta om hon skulle sätta tillbaka det där det hör hemma. Men jag vill nog inte veta. Eller så vill jag. Jag vet inte. Samtidigt vill jag inte att hon skall tro att jag är så deperat som jag är. Jag vill att hon skall komma på att hon gillar mig oavsett vad jag gör, oavsett jag hör av mig eller inte, oavsett hur mycket jag tycker om henne. Jag vill inte påverka eller övertala.

Jag vill bara att allt skall bli bra. Och jag vill att det ska vara äkta.

Ena stunden är jag ganska övertygad om att det kommer sluta lyckligt, nästa helt säker på att det här är slutet. Det är lättare att hålla sig fast vid den sistnämnda. Jag vet inte... kanske har vi någon inbyggd funktion som gör att vi ställer in oss på det värsta.

Jag vet flera som ställer in sig på flygkrash varje gång de flyger. Jag vet såna som förväntar sig att allt skall gå åt helvete hela tiden och blir uppriktigt förvånade när det inte blir så. Jag är ingen sån. Egentligen. Jag är den där jobbigt positive typen som ser goda saker i allt dåligt. Så vad fan är det som händer egentligen?

Blir saker och ting bättre av att jag ältar detta här i bloggen? Nä. Snarare tvärtom. Varför skriver jag om det då? För att jag inte klarar tänka på något annat och något skall jag ju skriva. Ibland önskar jag att hon läste min blogg. Nej det gör jag förresten inte. Eller jag vet inte. Jag vet fanimig ingenting längre.

Okej... låt säga att det går åt helsike. Sannolikt hittar jag väl någon annan som vill tycka om mig tillbaka. Men sånt kan ta tid. Jag har ingen lust att vänta.

MÖRKER.