Drömmarnas land

Det är väldigt sällan jag drömmer något som jag sedan minns.

Inatt drömde jag att jag var på en föreläsning på polishögskolan. Jag gick inte där utan hade bara gått till den föreläsningen. Jag hade smugit mig in, försökte smältaa in bara, hoppades att ingen skulle märka att jag inte hörde dit. Egentligen hade jag bara gått dit för att limma på en tjej jag visste gick där. Jag limmade aldrig. Jag gör ju inte sånt. Efter lektionen duschade vi. Alltså jag och de andra killarna i klassen. En kille kom fram till mig och sa att jag hade snackat skit om hans morsa. Jag sa att jag inte alls hade gjort det, dles för att jag aldrig snackar skit om någons morsa, men mest för att jag ens inte visste vem han var. Han sa att jag visst visste vem han var och att vi hade setts på tåget.

Sen skjöt han mig i halsen med en pistol. Jag trodde att jag dog, men det gjorde jag inte. Tydligen hade han grävt ner mig, men jag levde och någon hade hittat mig. Jag visste inte hur länge jag legat däri, en timme? en dag? en vecka? flera år? Hur som helst hade jag läkt. Jag tog tåget hem. Sambon var i full färd att gå på en maskeradfest hos tjejen jag skulle limma på hos polisen. Jag sa att jag blivit skjuten och frågade om hon visste det. Ja sa hon, men hade inte tid att prata om saken, hon skulle ju på maskerad.

Jag vaknade och gick och pissade.

Faktum är att jag gillar att drömma saker jag sedan kan komma ihåg. Det sker bara för sällan. Oftast brukar jag drömma att det är krig. Kriget rasar ofta runt ikring mig. Fast jag ser aldrig något va det hela. Man har bara känslan av att det är krig liksom. Jag är mitt i kriget fast ser det inte, men jag känner.

Det har jag säkert drömt 20 gånger.

Jag har hört att man inte kan dö i sin dröm. Jag vet inte om det stämmer, men jag har aldrig dött i min dröm.

För övrigt tror jag det håller på och skiter sig mellan mig och sambon. Hon verkar inte gilla mig nåt vidare längre.