Livet är hårt ibland.

Kan vara klokt att läsa detta först, som jag skrev på fylllan den 1 juli.

Jag saxar från ett brev (vanligt pappersbrev) som låg och väntade på mig när jag kom hem idag:

"Vet att jag inte borde skriva ett sånt här brev till dig. [...] I alla fall ville jag ha sagt att jag saknar dig. Mycket. Och du betyder/har betytt så otroligt mycket för mig. Antar att jag glömde bort det ett tag. bla bla bla Jag ångrar att jag gjorde som jag gjorde! Det gör ont i hela min själ när jag tänker på det, men hur skall jag kunna göra det ogjort? Jag vet ju också att du alltid sagt att du aldrig skulle ta tillbaks en gammal flickvän, oavsett vad, så hur gärna jag än vill säga 'jag vill börja om på nytt!' så vet jag att det inte är något jag har rätten att be dig om. bla bla bla jag vet faktiskt inte vart jag vill komma med detta brev. Jag vill väl helt enkelt bara att du skall veta det. Allt annat är upp till dig."

Jag är ju lite blödig av mig så jag blir faktiskt berörd av folk som tar sig tid att skriva brev till mig. Det är inte så jävla roligt att slita känslor och hjärta ur kroppen på vinst och förlust, särskilt inte när man vet att oddsen är dåliga. Men faktum är att jag inte vill att det skall bli vi igen. I alla fall inte så här tätt inpå. Och definitivt inte så länge jag har en mikroskopisk chans på frun.

Vet inte riktigt vad jag skall svara heller. Men det blir nog något i stil med att vår tid har varit.

Jag tycker faktiskt ärligt synd om henne eftersom hon är en väldigt väldigt god människa. Men det här är hennes verk och ingen kan påstå att hon inte fått den tid att tänka eller har något annat att skylla på. Hon är vuxen och har fattat sitt beslut och jag kommer aldrig sätta mig i en sits där det kan upprepas.

Vet inte om jag skall skratta eller gråta över att hon skickat med en bild på sig själv i brevet. Narcisistiskt eller här har du så du kommer ihåg hur jag ser ut?