513

En känd partiledare byter nu karriär. Observera att detta alltså är samma tjej som ihärdigt slagits för "kvinnorna" (i sitt korta partiledarskap) samt velat vara föredöme för unga tjejer, varit ute på skolor och berättat om hur dåligt det är att vika ut sig etc etc, jadajadajada...

Partiledarens pojkvän säger
-Min tjej skall inte hålla på med porr. Då kan hon dra åt helvete

Partiledaren
-Jag har varit beroende av X i tre år. Det räcker nu. Nu vill jag göra porr.

Detta skulle kunna ha varit en stor nyhet. Det är en halvspaltare i dagens Metro.

Undrar vad hon skall hitta på nästa gång för att få den dos av uppmärksamhet som hon uppenbarligen inte klarar av att leva utan. Ni vet väl vem jag talar om...

512

Asian Station (Centralstation)

Den här skylten sitter uppsatt på Centralstationen i stockholm. "Ät så mycket du vill." Till skillnad från alla andra restauranger, där man inte alls får äta så mycket man vill, så får man äta precis hur mycket man vill på Asian Station i Stockholm. Det är fint tycker jag.

Gissningsvis har det stått ett pris (under den lite ljusare lilla lappen som sitter ovanför själva erbjudandet) för vilket man fått äta så mycket man vill. Numera gäller bara den ena delen av det erbjudandet tydligen. Det är fint att de upplyser kunderna om att det är tillåtet i alla fall.

God natt Sverige.

511

Sannolikt är bloggen död. Min alltså. Jag vet inte. Emellanåt vill jag skriva precis som vanligt. Jag har alltid bloggat när det kommit mig för tidigare. Nu hinner jag inte ägna detta en enda tanke. I ärlighetens namn har Internet överhuvudtaget blivit ett ickebegrepp sedan jag blev chef över ytterligare undersåtar på jobbet. Jag har inte läst ett enda blogginlägg sedan dess. Knappt ens kollat aftonbladet eller expressen.se och än mindre funderat eller skrivit ett EGET inlägg.

Men minns detta, om ni skulle ställas inför valet. Att vara chef är ett straff. Ett straff.

Jag börjar bli manodepressiv. Jag har länge länge vetat om att jag har stora problem att umgås med idioter. Så här i retrospekt måste jag säga att det var riktigt urdumt av mig att inte inse att ett chefsjobb per definition är att umgås med idioter. Jag målade istället upp en bild över hur fantastiskt bra jag skulle kunna effektivisera, förfina och förbättre den verksamhet vi bedriver. Det hade jag nog kunnat gjort också. OM det inte hade varit för alla idioter som måste komma dragandes med sina ickeproblem i stil med "det här programmet som 'företaget X' levererat räknar fel på ett öre och jag har hört talas om att andra i andra branscher har blivit personligt ansvariga för om man lämnat fel värden, detta känns VERKLIGEN inte bra". Och jag överdriver inte. ETT ÖRE är dagens sanning.

Nåt helt annat. Jag känner egentligen att jag lever endast då de riktigt starka känslorna kommer fram. Riktig sorg eller kärlek. Däremellan betar jag bara av en enda lång grå och tråkig räcka av snömos som jag lika gärna kunde varit utan. Super till, kollar film, tar det lugnt. Astrist. Kruxet är att jag i princip aldrig kommer åt de där riktigt starka känslorna. Det är alldeles för få saker som verkligen berör mig, få saker jag verkligen bryr mig om. Få saker jag tycker är värda att beröra mig eller att bry sig om. Jag har skrivit om min inställning till sakernas oviktighet tidigare och detta är priset för den filosofin. Det blir trist. Jag lever inte.

I helgen har jag istället kollat på 22 avsnitt av "Invasion". "Mahone" från Prison Break spelar huvudrollen och är magnifik. Jag vill se fler säsonger. Det blir inga fler. Jag bryr mig inte.

510

Mjahaja.... jag har sugit på den här historien ett tag. Jag har gjort det eftersom .... njaej