Våld

Utan att jag tänker på det så har jag ett inbyggt filter i hjärnan när det gäller våld i filmer vs. våld i verkligheten. Våld på bio eller på film påverkar mig inte ens nämnvärt. Inte ens den brutala scen från American History X ni vet där filmens nazist (Edward Northon) kommer på en svart inbrottstjyv och avslutar misshandeln med att lägga offrets med munnen mot gatkanten och sparka honom i bakhuvet kan få mig att lyfta på ögonbrynen. När det gäller våld som sker på riktigt, som exempelvis kan visas på efterlyst eller liknande program blir jag spyfärdig av illamående.

Jag vet inte om ni kommer ihåg den där uppmärksammade lilla filmsnutten där ett gäng hade filmat sig själva när de misshandlade en snubbe på Stureplan. Jag mår verkligen fysiskt illa när jag ser sånt, trots att det inte är närmelsevis så brutalt som på film. Ändå är filmerna nu för tiden otroligt verklighetstrogna, ofta i alla fall.

Utan att man tänker på det, och hur mycket man levt sig in i filmen blir det aldrig riktigt. Tänk när filmskaparna kan lyckas luraa våra hjärnor att det vi ser sker på riktigt. Blair Witch Project var ett försök till detta som dock föll rättså snabbt eftersom det är i princip omöjligt att få publiken att tro att det är en dokumentär när det inte är det.

Jag var och såg Djävulen Bär Prada igår. Meryl Streep är en så sjukt bra skådis i allt hon gör. Hon är fullständigt magnifik i DBP. En helt klart godkänd film som definitivt är bättre än genomsnitet av de filmer jag sett.

Jag hade tänkt skriva om den dröm jag hade i natt som fick mig att skriva det här inlägget, men märker nu att minnesbilderna inte finns kvar lika starkt som när jag vaaknade i natt och mådde direkt dåligt av det brutala våld som just utspelat sig mellan två personer i min dröm.