ett sådär inlägg

Det är väl dags för ett kärleksfilosofiskt inlägg (igen). Det var i alla fall ett tag sedan. Utan tvekan Miss Pessimists inlägg som fick mig in i de där tankebanorna igen. Ja. Igen.

Jag har funderat en del över om inte den kärlek man har att erbjuda är relativt konstant. Även om den yttrar sig lite annorlunda över tiden. I alla fall har de/det jag älskat kännts ganska konstant. Jag har nog egentligen inte insett det förrän på senare tid. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är jag menar... men för bara ett par tre månader sedan var jag väldigt väldigt skeptisk till att jag nånsin skulle kunna begränsa min kärlek till en enda individ i resterande del av livet.

Skulle jag kunna leva lycklig i ett förhållande med en och samma kvinna resten av livet? Det kändes ärligt talat väldigt orimligt. Så här i restrospekt kan jag säga att jag hade rätt. Och fel. Rätt så till vida att jag inte skulle kunnat göra det med någon av de som varit mina flickvänner so far. Fel så till vida att jag hade fel helt enkelt. Jag är nu helt säker på att bara jag träffar rätt person så är det inga som helst problem att låta bli att klippa grannens gräsmatta.

Konkusion: Älskar du inte din partner tillräckligt mycket kommer din "överspills-kärlek" förr eller senare spilla över på det grönare gräset trots att du älskat lika mycket hela tiden. Den är bara rikningen och objekten som förändrats eftersom du legat för nära gränsvärdet från början. det låter naturligtvis väldigt teoretisk och tråkigt att analysera ämnet kärlek på det här viset, men jag är rätt säker på att jag har rätt.

Det är så klart Frun som fått mig att inse detta. Jag vet säkert att om jag vinner den här dragkampen så kommer jag att vara henne trogen tills dess hon kastar ut mig likt hon gjorde med sin då fd man. det som är bra med den här lilla såpan är att jag tack vare den kommit till insikt om just detta, oavsett jag vinner eller förlorar. Att jag verkligen är kapabel att finna någon som jag kan känna mig helt tillfreds med, och det är ärligt talat en väldigt angenäm vetskap. Det är en vetskap som gör att jag inte behöver hamna i relationer som "duger" utan kan rikta in mig helt på de som är hållbara på oändlig sikt. För det är ändå något väldigt vackert och trygghetsgivande med att kunna veta att det här är för keeps.

Nu om något helt annat.
Jag var hos min SVINDYRA tandläkare idag. Tolvhundra riksdaler för undersökning, några röntgenbilder, tandstensskrap med tortyrredskap, tandstensskrap med ultraljuds-makapär från helvetet och saltblästring av tänderna. Ärligt talat skulle jag betala mycket mer än så för att få veta att jag inte behöver komma tillbaka förrän om två år att jag har så fina tänder. Hon undrade till och med om jag hade blekt mina tänder. Bara en sån sak (det har jag naturligtvis inte gjort... än). Och berömde mig för att jag skött tänderna så bra (vilket jag verkligen INTE gjort). Inte ens det eviga tjatet om tandtråd fick jag höra. DET är värt tolvhundra alla gånger.