Likes dislikes

Åkte tåg för ett tag sedan. En kvinna satt mitt emot mig. Jag älskade henne då. Under resan. Nu är hon glömd. Vi bytte inga ord. Vi bytte inga blickar. Hon hade mörkt hår och vackra ögon.

Men det intressanta i den här historien är att våra ben vidrörde varandra under resan. Man fokuserar på just den punkten där kontaktpunkten är. Man läser in en massa. Är på helspänn. Som när man var liten och tjejen man gillade råkade komma åt en eller tog i dig. Värmen liksom sprider sig genom kroppen från den punkten.

Detta är psykstört, jag vet, men på något underligt sätt gillar jag den känslan. Det är känslan jag är ute efter. Spänningen. Man sträcker på sig. Gör sig vacker. På något sätt är det vad allt går ut på. Vi är byggda för att tycka om varandra. Vi är byggda för att älska, inte att hata. Vi strävar efter kärleken, vi vill vara attraktiva eller så attraktiva vi bara kan. Vi tycker det är jobbigt när man möter värsta partner-could-be´n när man har en dålig dag utseendemässigt.

Därför är kärleken större än ondskan. Därför vinner det goda över det onda. På sikt.