Är jag ond? Jag är ond.

Vissa saker kan jag bara inte låta bli att skratta åt. Som idag på tunnelbanan. En kvinna i 50-55-årsåldern kommer löpandes i full kareta, kastar sig in i tunnelbanevagnen, som precis håller på att stänga dörrarna. Kvinnan hinner in men handväskan blir kvar på utsidan av tåget. Där står damen, krampaktigt hållandes i remmarna till handväskan som, till hennes förvåning, är separerad från henne av tunnelbanedörrarna. Vad gör kvinnan då? Jo, hon DRAR svinhårt i remmarna (i hopp om att väskan, med innehåll skall glida igenom den icke existerande springan mellan dörrarna!!??) men väskan åker inte helt mirakulöst tvärs igenom dörrarna. Kvinnan börjar bli lätt panikslagen och illröd i ansiktet. Hon inser naturligtvis att detta är pinsamt. En yngre herre (som tydligen var väl insatt i att klämma sig in mellan stängande dörrar) hjälper henne att bända upp dörrarna så hon får sin väska.

Kvinnan håller väääldigt låg profil och hoppar av redan på nästa stopp (byter väl till nästa tåg eftersom det sannolikt var för pinsamt att vara kvar. (För inte hade hon väl så bråttom om hon endast skulle åka från T-Centralen till Gamla Stan, kunde ju ha gått i sånt fall)).

Summa summarum: Klämd väska, pinsam episod, och ingen vunnen tid. Sannolikt tar hon det liiite lugnare i fortsättningen.

Jag kanske är en ond människa som tycker sånt här är, rent utsagt, ASROLIGT!!